Förlossningsberättelse
3 månader har nu gått sen våra små kom till oss!! Med en vikt på knappt kilot har dem nu mer än tredubblat sin vikt! Är så stolt över mina små underverk ♥♥
Min familj är nu helt komplett! Trodde aldrig att jag skulle få älska så många personer så mycket. Lyckan är total!! Med allt som har hänt så är jag bara så glad att allt har gått så bra. Det är inget jag vill uppleva igen!!
Dagarna på sjukhuset var de jobbigaste i mitt liv. Första dygnen gick man helt ovetandes om vad som skulle hända.
Här kommer nu en liten förlossningsberättelse:
Allt började egentligen på rutin ultraljudet den 18/11-09. Fick då reda på att det var tvillingar. Först kom en liten shock, men sen började jag skratta och jag kunde inte sluta le. Jag var så glad. Sköterskan sa att allt såg bra ut, men hon ville ändå att vi skulle komma tillbaka dagen efter för hon kunde inte riktigt se lilla tvillingens (Claras) hjärta så tydligt som hon ville. Tänkte inte så mycket mer på det utan svävade på mina rosa moln!
Dagen efter åkte vi dit igen och då var det en specialist läkare som gjorde ultraljudet. Hon blev genast orolig då det fanns tyliga tecken på TTTS (twin to twin transfusion syndrom), Så hon skickade genast en remiss till köpenhamn som är specialister på TTTS så vi fick åka dit inom ett par dagar.
Väl i Köpenhamn så undersökte dem mig länge och gjorde massa flödeskontroller m.m och även dem såg tecken på TTTS, men vågade inte riktigt sätta diagnos på det, så dem sa att vi skulle komma tillbaka veckan efter igen.
Dagarna gick långsamt om man började nu bli lite orolig om vad som skulle hända.
Det blev iallafall måndag och vi åkte till Köpenhamn igen. Även denna gången fanns det tydliga tecken, men det fanns även tecken på att det inte var det så dem blev lite osäkra och ville att vi skulle komma tillbaka ytterliggare 1 gång. Javisst sa vi det var inget att tveka över! Innan vi åkte hem denna gången hade dem ett långt samtal om vad som skulle kunde hända om det var TTTS osv. Vi fick även veta att vi väntade flickor ♥
Än en gång åkte man hem helt förtvivlad och bara väntade på att det skulle bli måndag igen.
Måndagen kom och vi åkte dit igen. Denna gången såg det något bättre ut men dem trodde inte att tvillingarna skulle stanna kvar i magen mer än till v. 26-27. Dem pratade med specialisten i Växjö och kom fram till att vi skulle gå på regelbundna kontroller hos henne och blev det värre skulle vi åka till Köpenhamn direkt. Men vi blev glada av det beskedet för det var ganska drygt att köra fram och tillbaks till Köpenhamn varje vecka.
Väl hemma i växjö gjorde vi ultraljud ca 2-3 ggr/veckan då det var en väldigt högriskgraviditet. Jag blev sjukskriven i v.18 då för stora påfrestningar kunde vara farligt för barnen.
Man var lite orolig varje gång man var på ultraljudet att något skulle ha blivit värre. Men ett tag såg allt bra ut. Sen en dag gjorde hon en flödeskontroll på ductus venosus och den ska ligger under 5 och låg strax över 7 så hon var jätte nära att skicka oss till lund och förlösa mig med en gång, men hon sa att vi skulle vänta till dagen efter och kolla. Som tur var så såg det mycket bättre ut dagen efter. Man vågade återigen börja andas lite!
Vi frågade hur länge hon trodde att barnen skulle få vara kvar i magen och hon sa hela tiden att vi ska vara glada om det går så långt som till v.28!! Men går allt bra och dem stannar kvar längre så får dem absolut inte vara kvar i magen mer än till v.34 så vi visste ju att i vilket fall så skulle dem födas för tidigt.
Vi fortsatte att gå på ultraljuden och jag började plötsligt samla på mig massa vatten i kroppen och började må allmänt dåligt. Gjorde urinprov och kolla blodtrycket och det visade lite tecken på havandeskapsförgiftning, men inget allvarligt.
Min ultraljuds läkare ville att jag skulle ta en kortisonspruta för att påskynda lungornas utveckling på tvillingarna så hon bokade en tid till det. Så på alla hjärtans dag åkte vi in och tog sprutan. Skulle ta en kl.8.00 på morgonen, och en kl.20.00 på kvällen. När vi väl var där så tänkte jag att vi samtidigt kunde kolla blodtrycket och göra ett urinprov så det gjorde vi. Hade då fått allvarlig havandeskapsförgiftning på bara ett par dagar. Vi pratade med en läkare och han sa att jag skulle bli inskriven fram till att tvillingarna kommer. Så det var bara att åka hem och packa för jag hade ju ingen aning alls om hur länge jag skulle få ligga där!
På kvällen kom dem in med en maskin och gjorde en CTG-kurva (kollar tvillingarnas hjärtljud) och då var Claras hjärtljud ganska så låga, och det var ganska svårt att hitta det också, så en barnmorska fick hela tiden sitta och hålla i den här apparaten. Efter en stund låg Clara stilla och då hördes hjärtljuden ganska tydligt så barnmorskan kunde släppa. Jag och John pratade lite och kom fram till att han skulle åka hem för det skulle säkert inte hända nåt mer idag iallfall, så han åkte!
Efter ett tag blev jag ivägrullad till förlossningen och jag fattade ingenting. Dem sa att dem ville ha konstant bevakning på mig så det satt en barnmorska inne hos mig hela tiden. Dem kollade CTG-kurvan hela tiden och hjärtljuden var fortfarande låga så de gick och pratade med överläkaren. Han kom in och sa att det är dags nu, vi måste göra akut kejsarsnitt.. Jaha sa jag och en barnmorska kom in med en telefon så jag kunde ringa dit John. Han blev ju också chockad när jag ringde, men han var iallafall där på max 10 min! Felicia var hos min mamma.
När han kom så tog det inte lång tid innan en sköterska kom och tog med honom så han skulle byta kläder, och mig körde dem upp till operation. Jag skakade om sjutton för jag var ju i total chock och fattade typ ingenting. Narkosläkaren kom och satte ryggmärgsbedövnig och tillslut kändes det som att jag blev helt förlamad från bröstkorgen och ner till fötterna. John kom in och satte sig jämte mig och tog min hand. Jag hade en barnmorska som pratade lugnt med mig igenom hela snittet. Allt jag kände var hur dem slet och drog i mig. Lite konstig känsla!
Det var en massa läkare, sköterskor, barnmorskor m.m på rummet för det var brottom. Ut kom då lilla Ebba. Fick inte se henne för dem bar iväg henne så fort då hon behövde andningshjälp. Kort därefter kommer Clara som jag fick en liten glimt av, men inte mer. Dem bar iväg dem till ett annat rum och la dem i plast och gav dem andningshjälp m.m! Jag fick ju inte se någonting, men John var med en liten stund.
När jag var ihopsydd så rullades jag tillbaka till BB och fick morfin mot smärtan. Tvillingarna kom ut kl. 01.02 och jag fick inte träffa dem förräns kl.8 på morgonen. Jag rullades då in med sängen mellan deras kuvöser. Vi var så lyckliga att vi äntligen fick träffa våra små flickor.
Clara är på översta bilden med respirator. Under ligger Ebba med CPAP.
Detta var lite i stora drag vad som hände. Dagarna efter vad tuffa som sagt då man inte visste vad som skulle hända. Båda 2 har haft problem med blåsljud på ductus och Ebba har haft vätska och luft på lungblåsorna så hon fick då ha drän. Dagarna efter var jobbigt för henne så hon fick också respirator då. Clara däremot kom ur sin respirator och fick CPAP (med respirator andas inte barnen alls utan maskinen hjälper dem helt och med CPAP andas barnen själva men Cpap:en trycker ner luft i lungorna på dem, det som dem inte orkar själva)
2 dagar efter att dem hade kommit fick vi hålla Clara för första gången. Vilken lycka. Man var ju bara lite nervös. Dem var ju så himla små. Man vågade knappt röra på sig!
Några dagar senare kom Ebba ur sin respirator och då fick vi hålla henne också! Denna gången var det Johns tur.
Var jobbigt att hålla dem i början när dem var så små men så småningom så vande man sig vid alla sladdar och allt så då gick det toppen!
Här väger vi Clara. 990 gr visade vågen på :)
Solar sig lite!
Tillslut fick twinsen dela kuvös. Var det sötaste jag har sett :)
Flickorna kom i v.29+2 och jag är glad att dem mår sp bra idag!
Födselvikt:
Ebba: 1280 gr
Clara: 1140 gr
Tiden på sjukhuset skriver jag om någon annan gång.
Puss & Kram
Min familj är nu helt komplett! Trodde aldrig att jag skulle få älska så många personer så mycket. Lyckan är total!! Med allt som har hänt så är jag bara så glad att allt har gått så bra. Det är inget jag vill uppleva igen!!
Dagarna på sjukhuset var de jobbigaste i mitt liv. Första dygnen gick man helt ovetandes om vad som skulle hända.
Här kommer nu en liten förlossningsberättelse:
Allt började egentligen på rutin ultraljudet den 18/11-09. Fick då reda på att det var tvillingar. Först kom en liten shock, men sen började jag skratta och jag kunde inte sluta le. Jag var så glad. Sköterskan sa att allt såg bra ut, men hon ville ändå att vi skulle komma tillbaka dagen efter för hon kunde inte riktigt se lilla tvillingens (Claras) hjärta så tydligt som hon ville. Tänkte inte så mycket mer på det utan svävade på mina rosa moln!
Dagen efter åkte vi dit igen och då var det en specialist läkare som gjorde ultraljudet. Hon blev genast orolig då det fanns tyliga tecken på TTTS (twin to twin transfusion syndrom), Så hon skickade genast en remiss till köpenhamn som är specialister på TTTS så vi fick åka dit inom ett par dagar.
Väl i Köpenhamn så undersökte dem mig länge och gjorde massa flödeskontroller m.m och även dem såg tecken på TTTS, men vågade inte riktigt sätta diagnos på det, så dem sa att vi skulle komma tillbaka veckan efter igen.
Dagarna gick långsamt om man började nu bli lite orolig om vad som skulle hända.
Det blev iallafall måndag och vi åkte till Köpenhamn igen. Även denna gången fanns det tydliga tecken, men det fanns även tecken på att det inte var det så dem blev lite osäkra och ville att vi skulle komma tillbaka ytterliggare 1 gång. Javisst sa vi det var inget att tveka över! Innan vi åkte hem denna gången hade dem ett långt samtal om vad som skulle kunde hända om det var TTTS osv. Vi fick även veta att vi väntade flickor ♥
Än en gång åkte man hem helt förtvivlad och bara väntade på att det skulle bli måndag igen.
Måndagen kom och vi åkte dit igen. Denna gången såg det något bättre ut men dem trodde inte att tvillingarna skulle stanna kvar i magen mer än till v. 26-27. Dem pratade med specialisten i Växjö och kom fram till att vi skulle gå på regelbundna kontroller hos henne och blev det värre skulle vi åka till Köpenhamn direkt. Men vi blev glada av det beskedet för det var ganska drygt att köra fram och tillbaks till Köpenhamn varje vecka.
Väl hemma i växjö gjorde vi ultraljud ca 2-3 ggr/veckan då det var en väldigt högriskgraviditet. Jag blev sjukskriven i v.18 då för stora påfrestningar kunde vara farligt för barnen.
Man var lite orolig varje gång man var på ultraljudet att något skulle ha blivit värre. Men ett tag såg allt bra ut. Sen en dag gjorde hon en flödeskontroll på ductus venosus och den ska ligger under 5 och låg strax över 7 så hon var jätte nära att skicka oss till lund och förlösa mig med en gång, men hon sa att vi skulle vänta till dagen efter och kolla. Som tur var så såg det mycket bättre ut dagen efter. Man vågade återigen börja andas lite!
Vi frågade hur länge hon trodde att barnen skulle få vara kvar i magen och hon sa hela tiden att vi ska vara glada om det går så långt som till v.28!! Men går allt bra och dem stannar kvar längre så får dem absolut inte vara kvar i magen mer än till v.34 så vi visste ju att i vilket fall så skulle dem födas för tidigt.
Vi fortsatte att gå på ultraljuden och jag började plötsligt samla på mig massa vatten i kroppen och började må allmänt dåligt. Gjorde urinprov och kolla blodtrycket och det visade lite tecken på havandeskapsförgiftning, men inget allvarligt.
Min ultraljuds läkare ville att jag skulle ta en kortisonspruta för att påskynda lungornas utveckling på tvillingarna så hon bokade en tid till det. Så på alla hjärtans dag åkte vi in och tog sprutan. Skulle ta en kl.8.00 på morgonen, och en kl.20.00 på kvällen. När vi väl var där så tänkte jag att vi samtidigt kunde kolla blodtrycket och göra ett urinprov så det gjorde vi. Hade då fått allvarlig havandeskapsförgiftning på bara ett par dagar. Vi pratade med en läkare och han sa att jag skulle bli inskriven fram till att tvillingarna kommer. Så det var bara att åka hem och packa för jag hade ju ingen aning alls om hur länge jag skulle få ligga där!
På kvällen kom dem in med en maskin och gjorde en CTG-kurva (kollar tvillingarnas hjärtljud) och då var Claras hjärtljud ganska så låga, och det var ganska svårt att hitta det också, så en barnmorska fick hela tiden sitta och hålla i den här apparaten. Efter en stund låg Clara stilla och då hördes hjärtljuden ganska tydligt så barnmorskan kunde släppa. Jag och John pratade lite och kom fram till att han skulle åka hem för det skulle säkert inte hända nåt mer idag iallfall, så han åkte!
Efter ett tag blev jag ivägrullad till förlossningen och jag fattade ingenting. Dem sa att dem ville ha konstant bevakning på mig så det satt en barnmorska inne hos mig hela tiden. Dem kollade CTG-kurvan hela tiden och hjärtljuden var fortfarande låga så de gick och pratade med överläkaren. Han kom in och sa att det är dags nu, vi måste göra akut kejsarsnitt.. Jaha sa jag och en barnmorska kom in med en telefon så jag kunde ringa dit John. Han blev ju också chockad när jag ringde, men han var iallafall där på max 10 min! Felicia var hos min mamma.
När han kom så tog det inte lång tid innan en sköterska kom och tog med honom så han skulle byta kläder, och mig körde dem upp till operation. Jag skakade om sjutton för jag var ju i total chock och fattade typ ingenting. Narkosläkaren kom och satte ryggmärgsbedövnig och tillslut kändes det som att jag blev helt förlamad från bröstkorgen och ner till fötterna. John kom in och satte sig jämte mig och tog min hand. Jag hade en barnmorska som pratade lugnt med mig igenom hela snittet. Allt jag kände var hur dem slet och drog i mig. Lite konstig känsla!
Det var en massa läkare, sköterskor, barnmorskor m.m på rummet för det var brottom. Ut kom då lilla Ebba. Fick inte se henne för dem bar iväg henne så fort då hon behövde andningshjälp. Kort därefter kommer Clara som jag fick en liten glimt av, men inte mer. Dem bar iväg dem till ett annat rum och la dem i plast och gav dem andningshjälp m.m! Jag fick ju inte se någonting, men John var med en liten stund.
När jag var ihopsydd så rullades jag tillbaka till BB och fick morfin mot smärtan. Tvillingarna kom ut kl. 01.02 och jag fick inte träffa dem förräns kl.8 på morgonen. Jag rullades då in med sängen mellan deras kuvöser. Vi var så lyckliga att vi äntligen fick träffa våra små flickor.
Clara är på översta bilden med respirator. Under ligger Ebba med CPAP.
Detta var lite i stora drag vad som hände. Dagarna efter vad tuffa som sagt då man inte visste vad som skulle hända. Båda 2 har haft problem med blåsljud på ductus och Ebba har haft vätska och luft på lungblåsorna så hon fick då ha drän. Dagarna efter var jobbigt för henne så hon fick också respirator då. Clara däremot kom ur sin respirator och fick CPAP (med respirator andas inte barnen alls utan maskinen hjälper dem helt och med CPAP andas barnen själva men Cpap:en trycker ner luft i lungorna på dem, det som dem inte orkar själva)
2 dagar efter att dem hade kommit fick vi hålla Clara för första gången. Vilken lycka. Man var ju bara lite nervös. Dem var ju så himla små. Man vågade knappt röra på sig!
Några dagar senare kom Ebba ur sin respirator och då fick vi hålla henne också! Denna gången var det Johns tur.
Var jobbigt att hålla dem i början när dem var så små men så småningom så vande man sig vid alla sladdar och allt så då gick det toppen!
Här väger vi Clara. 990 gr visade vågen på :)
Solar sig lite!
Tillslut fick twinsen dela kuvös. Var det sötaste jag har sett :)
Flickorna kom i v.29+2 och jag är glad att dem mår sp bra idag!
Födselvikt:
Ebba: 1280 gr
Clara: 1140 gr
Tiden på sjukhuset skriver jag om någon annan gång.
Puss & Kram
Kommentarer
Postat av: Hanna
vet man varför dom var tvungen att tas ut i vecka 29+2?
jag var med om samma sak som dig.Hela din berättelse om den dagen dom kom låter som det jag var med om EXAKT, förutom att jag fick i vecka 29+4. och det bara var 1 barn.
Postat av: Petra
Fick tårar i ögonen när jag läste detta! Det är helt otroligt, liten flicka på knappt 1 kg! Jag tyckte min minsta var liten på 2 kg!
Trackback
